Det finns en idiot som bor på andra sidan gården. En idiot med en hund. Idioten har inte ett enda kommando på sin hund och varje gång jag kommer med Teddy blir jag tvungen att ta honom tätt intill för att jag vet att hans hund kommer springa fram och att idioten i sista stund kommer få fatt på honom.

Det gör mig förbannad att jag inte vågar säga ifrån. Jag vågar inte säga till att idioten borde hålla sin hund när jag kommer med min övermusklade rottweiler som precis kommit på att han inte gillar andra hanhundar. Idioten ser nämligen så förbannat arg ut. Han kunde inte bry sig det minsta om mig och Teddy, vilket märks. Det är hans avsikt att visa världen att han inte bryr sig.

Han bryr sig inte om den gamla damen som långsamt trevar sig fram i världen med hjälp utav sin rullator. Han bryr sig inte om ekorren som kilar förbi över vägen i hopp om att hitta ett nytt träd. Han bryr sig inte om bilen som kommer emot honom. Den skall bestämt veja för honom, inte tvärtom. Han ser olycklig och arg ut. Han visar världen sitt oangagemang, misslyckande och olycka genom att inte bry sig. Det gör mig rädd. En sådan människa kan göra näst intill vad som helst då han inte kommer bry sig om konsekvenserna. Det visar han redan när jag kommer med min rottweiler som agressivt biffar upp sig och sätter ögonen i hans lilla odrägliga hund. Han bryr sig inte om sin hund. Att den kan råka illa ut. Att den försöker flyga på min hund. Att jag blir orolig. Att jag, med skräcken i ögonen, blir så arg att jag tillslut tar Teddy i kopplet och drar förbi i all hast och hoppas på det bästa.

Den där idioten gör mig arg och rädd. Han är ute efter bråk. Hans blick säger allt. Hans avsky mot andra människor som råkar bo på samma planet.
Fan ta oss! Hur i helvete tänkte vi när vi kom till världen egentligen? Är vi verkligen tvugna att se så jävla lyckliga och glada ut? Fan, vi är inte värda ett piss.

Jag kan inte trösta mig själv med att han mår dåligt. Jag har förstått att han är förbannad och slänger ur sig onda blickar för att hålla folk på avstånd, att han visar (med hjälp utav sin hund) att han skiter i vad som kan ske mellan mig, Teddy, honom och hans hund, men det betyder inte att jag accepterar det.

Att jag som medmänniska skall behöva veja för honom känns riktigt kasst. Att jag som medmänniska är mindre värd i hans ögon för att jag är glad. Eller lycklig. Eller har ett liv. Eller för att jag kämpar. Eller för att min hund faktiskt går fot när jag säger åt honom. 

Det värsta är att jag inte får säga vad jag tycker, det märks att han väntar på en kommentar. Han vill ha bråk. Han vill ha en anledning att häva ur sig sina aggerssioner och därför skapar han dessa situationer. Det är just därför jag inte kommer säga någonting.

Han skall inte vinna på att inte bry sig. Han skall inte vinna på att se farligt arg ut. Han skall inte vinna på hänsynslöshet. Det är jag som vinner när jag inte ger honom en anledning att bråka.
Men samtidigt skall det inte behöva vara sådär. Att jag skall behöva vara tyst för att han har problem.
Om det händer att han trycker in mig allt för långt i ett hörn, tillsammans med Teddy, då biter jag ifrån. Men inte än. Om det hotar min eller Teddys hälsa är det dags att slå näven i bordet.

Tills dess; orka lägga ner energi på en idiot.
Det hjälper att skriva av sig. Det borde han testa.