Städning, telefonsamtal och hundlek på en plan täckt med is. Det smärtar att tänka på att jag inte kommer kunna ha kvar Teddy. Vi har kämpat riktigt bra ihop, osynkat som synkat. Tråkigt att behöva säga farväl när han börjat bli en sådan trevlig hund. Tråkigt att säga farväl över huvud taget.

När jag tänker på att ta farväl utav Daniel... Det känns overkligt skrämmande. Det känns som om att vi känt varandra hela livet, att han alltid funnits där. Dessa tankar. Men jag vet att det kommer komma någonting bra utav det, det är därför vi gör det här.

Vill inte få det att låta som om att jag är nere, ledsen, sorgsen, bedrövad, nedstämd. Jag är snarare förväntansfullt glad, men förvirrad.

Förvirrad på det plan vad som kan tänkas ske, framtiden som för några månader sedan var bestämd är nu ett minne blott. Det är dags att skapa en ny väg, en ny livsväg. Det är dags att skapa nya möjligheter, ett nytt seénde. Att inte vara förvirrad eller en aning orolig skulle vara aningen märklig, men mitt i all röra finns en glädje. Mitt liv väntar.